Just nu har jag inte det minsta att se fram emot. Näst intill alltid har jag 'mål' i livet, stora som små, som får vardagen/veckorna att gå lite fortfare.
Just nu har jag inget att se fram emot alls (kurs i stockholm om två veckor iofs men är inte så peppad inför den som det är nu ändå så).
Veckorna lunkar på och man blir bara äldre. Visst får man lite ångest? Man gör allt på rutin och glömmer vilken veckodag det är. Funderingar och tankar snurrar i huvudet och ångesten blir dessvärre bara större för var dag som går.
Usch.
Lite serious skriverier i dag. Jag är faktiskt människa jag också. Trots mitt rätt känslokalla skal. :P